N

Jag är övergiven. Hatar den här känslan av att känna mig mest ensam på hela jordklotet.

Patetiskt jag vet. Men så är det and there is nothing to do.

Det ironiska är att jag är sjukt trött på att bo i korridoren just nu.

Jag tycker vanligtvis om det, så det är bara en tillfällig svacka.

Men att aldrig få va ifred tär på mina nerver. Alltid nån som har koll på mig.

Oftast omedvetet, folk springer ju inte runt å spionerar direkt.

Några exempel:

* Hade igårkväll bestämt mig för att sitta hemma ta det lugnt, titta film å va allmänt onyttig. Satte igång Pirates 2 och softade ner i soffan, sunkig å nöjd. Då knacka det på dörren. Utanför står Emil å undrar va jag gör. Suck. Hade inte hjärta att be honom lämna mig ifred. (och det beror inte alls på att jag ogillar honom eller något, jag kände bara för att va ensam. Såna dagar får man ha faktiskt). Så det blev till att obekvämt kura ihop sig i soffan å genomlida en tvåtimmars film å bara längta tills "The End" visade sig på rutan. Ensam at last. Så skönt.

* Skulle ut å hämta cola i kylen. Ute i köket satt ett enormt gäng å glodde på Idol. Jag hämta min cola å försökte smita. Men tji fick jag. Det sluta med att jag satt där å kolla Idol i en trång soffa å kände mig obekväm. Usch.

**************************************************************************

Ja jag vet inte. Jag kanske överdriver.

Jag vill kunna välja när jag ska umgås me folk å när jag ska va ensam.

Jag vet att jag säger emot mig själv här.
 
För om jag känner mig som världens ensammaste person så är ju korridor the place to be.

Men man kan känna sig otroligt ensam fast man har personer runt omkring sig.

Äh detta inlägg blev sjukt långt. Lägger ner.

Hoppas nån fattat min poäng. Om jag nu hade nån.