Kände för det
Hej!
Idag har jag mått bra hela dan å tänkte faktiskt bjuda på ett inlägg trots mitt tidigare inlägg. Det får väl bli lite så, provisorisk blogging, när det känns bra. Har fått enorm pepp av min familj som kom hem idag å från älsklings Haggan. Va himla uppiggande å prata me henne eftersom hon alltid får mig på bra humör.
Denna vecka har vart väldigt upp å ner som sagt men så länge jag hittar på saker så flyter allt på ganska bra. Å nåra ljuspunkter har förgyllt veckan. Hade en väldigt inspirerande å mysig träff me Cissi i veckan. Sen har min käre R. gjort sitt för att få mig å le. Han har lyckats bra tycker jag.
Va på pridefestival tåget igår å det va himla skoj. Det är så roligt å se transor å utklädda männsikor hoppa runt å va glada. Haha. Träffade sen R.s brorsas bebbe som är världens gladaste bebis, vaknade me ett leende. Sjukt söt.
Det känns bra å va i Sthlm även om jag stör mig sjukt mycke på att det tar sån tid att ta sig nånstans. Jag menar promenaden till Ica idag tog 20 minuter medan den tar 5 i Lund å dessutom är dubbelt så mysig där. Sen är det lätt att gå in i folk här. Har träffat folk från gymnasiet, hög/mellan och lågstadiet på 2 dagar. Va fan gör folk kvar här?! Förhoppnigsvis bara på besök hos päronen.
Det är blandade känslor inför Lund. Jag älskar den staden men känner mig sjukt vilsen just nu. Vet inte var jag hör hemma riktigt å allt känns som det hänger i luften. Är så trött på att känna såhär nu, hela sommaren har gått åt till det, men vet inte hur jag ska gå vidare för att komma nånstans. Jag sitter fast på samma ställe och det blir lixom inte bättre. Sen är det bara en jävla person som dyker upp i mina tankar, jämt och ständigt, till och med när jag sover. Jag är så trött på det, särskilt efter behandlingen jag får av denne. Inte direkt så jag borde tänka nåra snälla tankar alls.
Jag vill som sagt dit men hela min kropp säger nej å därför blir jag kvar här. Allt är så rörigt. Jag tar en dag i taget så löser det sig nog, hoppas jag.
Idag har jag mått bra hela dan å tänkte faktiskt bjuda på ett inlägg trots mitt tidigare inlägg. Det får väl bli lite så, provisorisk blogging, när det känns bra. Har fått enorm pepp av min familj som kom hem idag å från älsklings Haggan. Va himla uppiggande å prata me henne eftersom hon alltid får mig på bra humör.
Denna vecka har vart väldigt upp å ner som sagt men så länge jag hittar på saker så flyter allt på ganska bra. Å nåra ljuspunkter har förgyllt veckan. Hade en väldigt inspirerande å mysig träff me Cissi i veckan. Sen har min käre R. gjort sitt för att få mig å le. Han har lyckats bra tycker jag.
Va på pridefestival tåget igår å det va himla skoj. Det är så roligt å se transor å utklädda männsikor hoppa runt å va glada. Haha. Träffade sen R.s brorsas bebbe som är världens gladaste bebis, vaknade me ett leende. Sjukt söt.
Det känns bra å va i Sthlm även om jag stör mig sjukt mycke på att det tar sån tid att ta sig nånstans. Jag menar promenaden till Ica idag tog 20 minuter medan den tar 5 i Lund å dessutom är dubbelt så mysig där. Sen är det lätt att gå in i folk här. Har träffat folk från gymnasiet, hög/mellan och lågstadiet på 2 dagar. Va fan gör folk kvar här?! Förhoppnigsvis bara på besök hos päronen.
Det är blandade känslor inför Lund. Jag älskar den staden men känner mig sjukt vilsen just nu. Vet inte var jag hör hemma riktigt å allt känns som det hänger i luften. Är så trött på att känna såhär nu, hela sommaren har gått åt till det, men vet inte hur jag ska gå vidare för att komma nånstans. Jag sitter fast på samma ställe och det blir lixom inte bättre. Sen är det bara en jävla person som dyker upp i mina tankar, jämt och ständigt, till och med när jag sover. Jag är så trött på det, särskilt efter behandlingen jag får av denne. Inte direkt så jag borde tänka nåra snälla tankar alls.
Jag vill som sagt dit men hela min kropp säger nej å därför blir jag kvar här. Allt är så rörigt. Jag tar en dag i taget så löser det sig nog, hoppas jag.
Kommentarer
Trackback