N

Tror seriöst deppighet är ett av min vanligaste tillstånd. Tragiskt men sant. Det är helt sjukt när man tänker på det men jag tror seriöst jag är mer deppig än jag är glad ibland. Så jäkla värdelöst. Till vilken nytta lixom? Är det nån som blir gladare av att jag hänger läpp? Det enda som sker är att jag förpestar mina vänners vardag genom ett evigt ältande å att jag själv håller på att gå under varje gång. Eller njae, gå under är väl att ta i, men jag mår iaf allt annat än bra.

Det måste ju va så att vissa människor har en deppigare gen än andra. Eller fler gener som säger till dom att inte bry sig så jäkla mycke. Ta livet som det kommer å tänk inte så himla mycke. Det är nog det jag fått höra mest. Tänk inte så jäkla mycke utan låt det bara hända. Flyt me å softa för det fixar sig alltid till det bästa till slut, oavsett om det är negativt eller positivt. Men det är så jäkla svårt.

Jag går fan under snart. Varför måste allt va så jäkla komp`licerat? Eller är det kanske så att inget är speciellt komplicerat egenligen, bara att jag gör det mer krångligt än va det behöver va?